Lost in Las Vegas
Är Las Vegas en stad? Räcker det med en bunt kasinon? Kulturskribent Pierre Gilly åkte dit för att kolla.
Vad jag tycker om Las Vegas? Intressant. Mer likt det riktiga Amerika än New York, där jag brukar snurra runt. Las Vegasbor gillar att höra det. Men europén inom mig mår illa av alla neonljus, kopior på Eiffeltornet, frihetsgudinnan, pyramider och så vidare.Mitt hotell ser ut som det dekorerats av familjen Addams: svarta väggar och kopior på klassiska konstverk (även i taket). Tavlorna är ofta flera gånger större än originalen och det är grymt övermöblerat. På hotellets egen tv-kanal säger man att inredningen är “chique”, men kanske vore chock en bättre beskrivning.
Samtidigt finns det ofta något demokratiskt i amerikanarnas förhållningssätt till kultur. Vad är det för fel på ett luktfritt Venedig inomhus? Vad är god smak annat än klassbunden snobberi? Fast det är opraktiskt med svart kakel i badrummet när man rakar sig då det absorberar allt ljus…
Att ha svårt för amerikansk kultur och kritisera amerikansk politik är ju inte samma sak, även om det kan kännas naturligt att blanda ihop det ibland. Jean-Paul Sartre, som inte var någon vän av amerikansk politik, skrev uppskattande om till exempel jazz. Raymond Aron däremot, som var något av USA: s intellektuella alibi i Frankrike på sextiotalet, avskydde all amerikansk kultur.
Las Vegas ser ut som enda stor byggarbetsplats. Det är märkligt då man fått ganska mycket konkurrens på senare tid. För trettio år sedan var stan ensam i USA om att ha kasinon: idag konkurrerar tjugoåtta stater om spelarnas pengar. Till och med progressiva delstater som Massachusetts diskuterar att tillåta dem. Och ju fler kasinon som byggs, desto mer verkar folk spela. I Kalifornien har ett kasino begärt att få öppna drive-in-enarmade banditer.
Är Las Vegas egentligen en stad? Räcker det att bygga en massa kasinon, köpcentrum och villakvarter för att det ska bli en stad? Här finns inget centrum i traditionell mening, kollektivtrafiken är usel och det är knappast promenadvänligt. Men det finns drive-in-bankomater och enarmade banditer i snabbköpen.
På en lunchbjudning talar jag med Charles Borck, som träffat Hitler och Göring under Olympiaden i Berlin 1936. “Många ansåg att Hitler var ett geni i början”, säger han.
En svettig affärsman berättar hur han hjälper Ekvatorialguineas diktator att utveckla försäkringsväsendet. Han trodde att Ekvatorialguinea låg i Asien när han accepterade uppdraget.
Jag föreslår att man planterar plastträd utmed Las Vegas gator, så att det blir enklare att parkera i skuggan utan att slösa med vatten, som behövs till alla golfbanor, och alla verkar tycka att det är en utmärkt idé.
Borck talar om shower han såg i Paris på trettiotalet. Jag sätter mig på altanen. Det känns som jag är i den gröna zonen i Bagdad. Det är torrt, hett och för att komma hit var jag tvungen att visa ID och inbjudan vid en vaktkur.
Fasaden har små hål som om den utsatts för en liten granatattack. Det är från golfbollar. Någon säger att de lyser upp berget intill med strålkastare på nätterna. Jag vill inte vara mindre absurd, utan börjar läsa Samir Amins “The Liberal Virus” medan någon återigen frågar Borck vad Göring sa till honom.
Permalink Comments off