Poker är konst
- Jag var nere på ingenting ett tag. Jag tog ett skott i mitten någonstans och det gick åt skogen, men sedan hade jag lite flyt och drog ut några gånger, säger Peter Swartling efter att ha gått vidare till finalbordet i Pokermiljonen.
Att det är svårt att spela i pokermiljonen är Peter Swartling den första att erkänna. Mot slutet är blindarna så höga att det gäller att ha flytet och få bra kort.
- När vi var tre kvar var det väldigt jämt ett tag, säger Peter. En sådan match kan gå precis hur som helst.
Peter utvecklar sitt resonemang om tur som är mer välförtjänt än annan.
- Jag menar att ibland kan man vinna i poker fast man fattar fel beslut, säger Peter. Om man gör något som inte är korrekt matematiskt. Men, om jag har en hand som oddsen säger att jag måste spela och jag gör det, så känns det inte helt orättvist om jag vinner. Eller om någon gör likadant mot mig. Det är de där vansinniga utdragningarna, när någon har en hand de borde slänga men ändå fortsätter att betala, det är när de sitter man blir trött.
Peter tycker det är kul att spela Pokermiljonen. Han är inte byggd för att sitta och titta på poker, han vill spela själv.
- Ser man på World Poker Tour eller något vill man ju se och lära, säger Peter. Men här, under min programledartid bet jag en hel del på fingrarna. Jag ville in och ta potten själv.
Poker låter som en förälskelse när Peter berättar. Han upptäckte pokern någon gång 2001 och blev helt fascinerad. Innan hade han baras spelat lite som grabb, om “ettöringar och tandpetare”, men när han slog på tv:n hemma i New York och de visade riktig poker med proffs och kameror där man kunde se korten, blev han såld.
- Ju mer jag lär mig, desto mer fängslande blir det, säger Peter. Det kräver allt - strategi, taktik, känsla, mod. Det är nog det mest mångfacetterade spel jag känner till och mer utmanade än till och med schack. Det är konst, man måste vara kreativ och ha fantasi och intuition också och ju bättre man förstår spelet, desto mer nerver kräver det.
Att spela poker på heltid är inget som lockar Peter. Han gillar det jobb han har och ser poker som en fantastisk fritidssysselsättning. Eftersom han inte är beroende av det för sin överlevnad kommer han aldrig att bli en sådan som sitter och grindar på nätet. Han spelar nästan enbart live och tycker det är mycket roligare.
- Min största styrka som pokerspelare är väl att jag kan spelet, säger Peter. Jag är orädd, svårläst tror jag och jag spelar oförutsägbart - så jag har ganska många strängar på min lyra. Jag kan spela extremt kreativt och svävande också - det behövs, poker är konst.
- Min största svaghet är att jag har svårt att ställa om. Om jag är inne i ett flyt, då vill jag rida på den vågen, när jag är Mike Tyson, Clint Eastwood, John Wayne, när jag är där ute och pangar på, då har jag svårt att dra i handbromsen. Fast det måste man ibland, men det är jag dålig på.
Peter tror att Ken Lennaárd och Bo Sehlstedt blir de som gör honom sällskap till finalen från de två sista heaten i Pokermiljonen. Han har ingen direkt koll på dem.
- Mja, jag har spelat lite mot dem, jag hamnade vid samma bord som Bosse i någon turnering och har spelat lite cashgame mot Ken. Men de är ju oerhört duktiga båda två, så på förhand måste jag ju tro på dem.
Nu sänker sig mörkret över Cypern och kvällen blir så småningom till natt. En del äter en sen middag, några kollar Champions League. Det går ett rykte om att pokerproffsen har krismöte i baren, deras rykte börjar se lite skamfilat ut efter alla kändisframgångar.
Klick klick klick, hörs det genom mörkret. Det är marker som staplas, leks med, satsas, plockas och drälls med. I varje vrå, bakom varje hörn, hittar man ett nytt bord.
Det mest spektakulära bordet är kanske det inne i studion. Där, på själva tv-bordet, sitter programledarna Anders och Daniel och spelar mot några av teknikerna, och Nicklas Gustavsson från Pokerevent. Klockan är bortåt halv två, och snart börjar en ny arbetsdag.
Men vem bryr sig om det? när man kan spela poker.